Celesta
är ett unikt klaviaturinstrument som ofta används i orkestrar och klassisk musik för att skapa en ljus, drömlik klang. Namnet ”celesta” kommer från det franska ordet för ”himmelsk”, vilket speglar dess eteriska och änglalika ton. Instrumentet ser ut som ett piano men fungerar på ett annorlunda sätt. När tangenterna trycks ned, slår små filtklädda hammare mot stålplattor, vilket skapar en glittrande och mjuk klang. Klanglådan förstärker ljudet på ett liknande sätt som en vibrafon eller marimba. Detta gör att celestan ofta kategoriseras som ett slagverksinstrument, trots att det spelas med tangenter.
Instrumentet uppfanns
av den franske instrumentmakaren Auguste Mustel 1886, som vidareutvecklade ett tidigare instrument kallat ”dulcitone”. Mustels version använde metallplattor istället för de stämda stängerna som användes i dulcitonen, vilket gav celestan dess karakteristiska klang. Instrumentet blev snabbt populärt, särskilt i orkestermusik, på grund av dess förmåga att ge en unik dimension till kompositioner.
Ett av de mest kända verken som inkluderar celesta är Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, där den spelar en central roll i ”Blommornas vals” och ”Sockertoppsfen dans”. Kompositörer som Gustav Mahler, Maurice Ravel och Béla Bartók har också använt celestan i sina verk för att skapa magiska och mystiska stämningar. Dessutom har instrumentet gjort avtryck inom filmmusik, där det ofta används för att skapa en känsla av magi eller överjordisk atmosfär.
Trots sin relativt enkla konstruktion, är celestan ett mångsidigt instrument med en unik plats inom musikhistorien, både i klassisk musik och i modernare sammanhang.