Cellon är
det näst största instrumentet i stråkfamiljen, efter kontrabasen. Den har fyra strängar stämda i kvinter: C, G, D och A. Dess register sträcker sig över cirka 4,5 oktaver. Notation sker främst i F-klav för de lägre tonerna. I höga lägen använder man C-klav. Ibland till och med G-klav i riktigt höga solopartier.
Instrumentets fullständiga namn är egentligen violoncell. Det är utvecklat under 1500-talet som en vidareutveckling av viola da gamba. Cellon stöds mot golvet med en utfällbar metallpinne kallad stackel till skillnad från sin föregångare som spelades vilandes mot benen.
Under den wienklassiska perioden tog cellon en allt mer framträdande roll i orkestern. Cellon bar därefter upp basstämman tillsammans med kontrabasen. Ludwig van Beethoven använder cellon som soloinstrument i orkestersammanhang. Under den efterföljande romantiska eran växte cellons roll ytterligare, och därför började kompositörerna skriva långa, uttrycksfulla solopassager för instrumentet. Detta lyfte fram dess rika klang.
Traditionellt bygger man Cellon
av lönn till sidor och botten. Locket tillverkar man i regel av av gran, vilket ger en varm, fyllig och sjungande ton. Det är denna karaktäristiska klang som gör att cellon lämpar sig både som orkesterinstrument och som soloinstrument.
Cellon har en betydande roll inom kammarmusiken. De samarbetar med violin, altfiol och piano. Många mästerverk är skrivna för cellon i denna genre, och Johann Sebastian Bachs sex solosviter är bland de mest ikoniska. Sviter för cello utan ackompanjemang är både tekniskt och musikaliskt krävande. Det är att betrakta som en milstolpe i cellorepertoaren.
Artister inom rock, pop och metal har inkluderat cellon i sina arrangemang för att skapa en rikare och mer unik ljudbild — ett exempel är den finska gruppen Apocalyptica, som gjort sig kända för att spela metalmusik på enbart celli. Cellons mångsidighet gör den till ett tidlöst och kraftfullt instrument, som fortsätter att inspirera och beröra människor världen över.