Engelskt horn

Engelskt horn tillhör träblåsfamiljen och är en oboe i altläge och stämd i F. Den har samma omfång som oboen i notation men klingar således en kvint lägre än och är därmed ett transponerande instrument. Den har något fylligare ton i det lägre registret än oboen.

Föregångaren till Engelskt horn är jaktoboen 'oboe da caccia' som ursprungligen tros komma från Polen någon gång i början på 1700-talet. Instrumentet utvecklades under början av 1800-talet då det bl a fick ett förbättrat klaffsystem och det var också då som det fick namnet Engelskt horn eller i vardagligt tal altoboe. Ingen kan med säkerhet säga varifrån namnet Engelskt horn kommer ifrån. Men, en teori är att det härstammar från franskans “corn anglais” vilket betyder vinkelböjt horn. Att instrumentet kallas för engelskt horn har inget med England att göra utan namnets ursprung kommer från tyskans 'engellisch' vilket betyder änglalik. Det finns dock inget dokumenterat av dessa teorier så helt säker kan ingen vara på namnets ursprung.

Förutom att instrumentet skiljer sig åt i storlek från oboen så har det engelska hornet en annan utformning av klockstycke och mekanik.

Under Bachs tid förekom instrumentet i symfonier och enskilda stycken för orkester. Men efter denna tid föll det i glömska och det var bl a Wagner som åter tog upp det i orkestern och därefter förekommer det relativt flitigt under senromantiken. 

Det finns mycket få solostycken för instrumentet men Beethoven använder Engelskt horn i en trio tillsammans med två oboer och i Ouvertyren till Wilhelm Tell av Rossini förekommer ett solo i G-duravsnittet.

Tillbaka