Kyrkotonarter - Kyrkoton - Modala skalor

Kyrkotonarternas bakgrund

Modala skalor eller kyrkotonarter som de även kallas, var vanliga under medeltiden inom kyrkomusiken och konstmusiken. Under denna period var flerstämmighet ovanligt och man använde rent melodiska skalor. 

De fyra första skalorna (Dorisk, Frygisk, Lydisk och Mixolydisk) härstammar från antiken och musikläran hos de gamla grekerna.  Det var först under 1500-talet som Eolisk och Jonisk tillkom och vi fick en kyrkotonart för varje tonsteg i skalan.

Diatoniska skalans intervall är osymmetriska. Det finns inget mönster som upprepar sig förutom vid oktaven, vilket innebär att det går att skapa sju distinkta skalor eller modus av det diatoniska tonförrådet. 

Skalornas uppbyggnad

Dessa skalor har grundtoner precis som de skalor som vi använder idag. Skalorna är en utveckling från den gregorianska sången och tonförrådet får man genom att paralellförflytta den joniska skalan med C som grundton i notsystemet utan att använda vare sig kors- eller b-tecken. Man får då de halva tonstegen på andra ställen i skalan.

Så här fungerar de modala skalorna

Om vi spelar C till C (Jonisk skala) på de vita tangenterna på pianot så får vi ett halvt tonsteg mellan tonerna E och F (kvart) samt mellan B och C (septima). 

Om vi nu flyttar upp C-dur skala ett helt tonsteg och istället spelar från D till D (Dorisk skala) på de vita tangenterna så hamnar de halva tonstegen på samma ställe men intervallen från grundtonen D förflyttas till liten ters och liten septima. 

Det finns två olika skalor på varje grundton. Dessa är den autentiska skalan och den plagala skalan.

Den autentiska skalan börjar på grundtonen och den plagala skalan börjar på kvinten (5:e tonen efter grundtonen). 

De senaste kyrkotonarterna (Jonisk och Eolisk) motsvarar inget annat än våra dur- och mollskalor.

Här nedan så kan du se alla skalorna i notsystemet.