Oboens konstruktion
Kroppen har ett långt koniskt borrat hål rakt igenom. Instrumentet har borrade hål som ligger placerade i rad längs röret och över dessa hål sitter det fast monterade klaffar. Klaffarna tätar hålen vid nedtryck och förändrar luftpelarens längd och därmed tonhöjden.
Oboen förekommer endast i en storlek som noteras i G-klav och den klingar som den noteras.
Munstycke
Munstycket består av två smala rörblad som är jämnt avskurna i ändarna. De nedre ändarna av rörbladen sitter nedtryckta i ett mässingsrör som i sin tur sitter monterat i instrumentet.
Tonen frambringas genom att man blåser in luft mellan rörbladen som då vibrerar och ger instrumentet dess karaktäristiska ljud.
Historia
Pommern eller Bombarden är föregångare till oboen och förekom redan på 1400- och 1500-talet. Detta instrument fick dock ge vika för oboen under 1600-talet.
Oboen var ända in på 1700-talet vanligast inom militärmusiken. Det var först när Händel m fl tonsättare började skriva solokonserter för den som den började användas i den klassiska musiken.
I modern musik känner vi tydligt igen oboen i Maurice Ravels stycke Bolero. Andra kända stycken där instrumentet förekommer är Mattheuspassionen av Bach och Beethovens 3:e och 6:e symfoni.