Sordun

Sordunen tillhör träblåsfamiljen och var ett relativt vanligt instrument under medeltiden. Sordunen fanns i olika storlekar från ’Stor bas’ med lägsta tonen F, ’Bas’ stämd i Bb eller C, Tenor/Alt stämd i Eb och ’Cantus’ som var stämd i Bb.

Instrumente består av ett urborrat rakt/runt trästycke och liknar i utformningen en oboe. Precis som oboen och fagotten så har sordunen ett munstycke med dubbla rörblad. Sordunen byggs i olika stämningar och lär låta ungefär som ett krumhorn De äldst bevarade exemplaren av sordunen är de två exemplar som finns på museét hos musikkonservatoriet i Brussel.

Det är ett historiskt träblåsinstrument som användes under medeltiden och renässansen. Det var en typ av rörbladsinstrument som tillhörde familjen av dubbelrörbladiga instrument och liknade till viss del andra instrument som dulcian och bassoon.

Instrumentet hade en konisk form och var vanligtvis tillverkat av trä, vanligtvis lönn eller ebenholts. Det hade ett enkelt rörbladsmunstycke där musikern blåste in för att producera ljud. Sordunen hade också en serie nycklar längs kroppen som användes för att ändra tonhöjden.

Sordunen användes främst för att spela baslinjer och ackompanjera musikstycken. Dess kraftfulla och resonanta toner gjorde det till ett populärt instrument inom både kyrkomusik och sekulär musik under medeltiden och renässansen.

Under 1600-talet började den gradvis att fasas ut till förmån för mer avancerade och tekniskt avancerade instrument som fagotten. Idag är sordunen ett relativt ovanligt och mindre känt instrument, men det används ibland fortfarande inom historiskt informerade framträdanden och tidig musikrörelse för att återskapa och utforska den medeltida och renässansmusikens estetik och ljud.

Även om sordunen inte längre är lika vanligt förekommande som andra träblåsinstrument. Så har dess roll inom musikhistorien och dess unika klang kvar en plats i den musikaliska världen. Den fortsätter att fascinera och inspirera musiker och lyssnare över hela världen.